onemoreniight.blogg.se

 

Sakta gick jag hemmåt och tänkte på den fantastiska kvällen och natten. Men jag var otroligt trött, men samtidigt glad över att har underbaraste killen. 

 

˜

- IM HOME, skrek jag när jag kom innanför dörren. 

Ingen som svarade. Jag sparkade av mig skorna och slängde jackan på golvet. Jag gick in i köket för att äta frukost. Jag hoppade till av rädsla när jag såg hela min familj sitta tysta med knäppta händer vid köksbordet.

- Ehm, why are you guys so wierd? Haha, sa jag och började plocka fram ost, smör, skinka osv.

- Elena, please sit down for a while, we need to tell you something, sa mamma med ett djup i rösten som hon bara hade när det verkligen hade hänt något. Det knöt sig i min mage och jag svalde hårt innan jag gick och satte mig vid köksbordet. 

- What is it? sa jag tyst och kollade ner i bordet. 

- This is the situation, five minutes before you got home we got a phonecall, sa mamma och svalde.

- Yeah, sooo? sa jag och min orolighet stigde. 

- It was Kyles mother, Kyle have has been in a horrible car accident, and.. He is on the hospital now, no one can go and visit him. The chans that he will survive this is really small.

Jag kände ingenting, jag ville gråta men jag kunde inte. Allt blev tyst, det kändes som att jag skulle spy. 

Tillslut kände jag en ensam tår sakta rinna ner för min kind och skapade en liten pöl på bordet. 

Jag visste inte vad jag gjorde, jag slängde ner stolen och sprang ut, iväg, så långt mina ben kunde bära mig. Mina ben kunde inte springa mer, jag la mig ner mitt på en öde skogsväg. Tårarna rann som aldrig förr. Efter ett tag kunde jag inte andas mer, jag fick panik. Tårarna fortsatte rinna, jag kunde inte hejda dom. 

Jag skulle till sjukhuset. Det var knappt så att jag kunde stå upp, jag gjorde mitt bästa för att med stadiga steg ta mig hem och hämta skor.

 

˜

Jag gick med ostadiga ben in genom sjukhusets entré dörr. Tårarna rann fortfarande. 

Sakta gick jag till receptionisten.

- Ehm, Kyle Sanders, sa jag medans jag torkade bort mascaran som runnit ner. 

- Dr. Stone will help you, sa receptionisten och pekade mot en stor mörkhyad kille i vit rock. 

Utan ett ord gick jag till honom. 

 

˜

I en timme hade jag väntat på att en läkare skulle komma och säga till mig att jag kunde gå in till Kyle.

Äntligen så kom kort gråhårig kvinna till mig. 

- You can go in now, but he can't say anything, he can only hear anything, sa hon. 

Skakig gick jag genom dörren in till Kyle, och där låg han. Han såg så fridfull ut. 

Jag satte mig på sidan av sjukhussängen och tog tag i Kyles hand. 

- Kyle, I now that you can hear me now, but I want you to now that, even if I'll lose you here in the world, you'll always be the biggest part of my heart.I don't even wanna think the thought that I'm gonna lose you. I love you more than everything on the planet, you are so amazing, you might be gone, but all memories will still be here with me. 

Dörren öppnades och sköterskan kom in. 

- I'm sorry, but you gotta leave, his family is here and wanna be alone with him-

Jag tittade en sista gång på honom och viskade

- Goodbye Kyle, I love you. 

Jag gick ut från rummet. Klumpen i min mage var större än någonsin, hans mamma och pappa var utanför. 

Dom gick in medans dom höll om varandra. 

________________________________________________________________________________________

 

WALLAH, KAPITEL TVÅÅÅ, SORRY ATT DET DRÖJDE, men jag har inte haft tid :P Fem kommenater för nästa, de klarar ni!